imeffortless

Om du går i någon annans fotspår, blir du aldrig nummer ett.

För många år sedan, så gav du mig en låt. Det var då vi hade våran starka vänskap.
Jag hade inte hört den sedan dess, tills igår, då jag åter hittade den.
Och tänk! Den praktiskt taget beskriver ordagrant hur jag känner nu. Den beskriver känslan av saknad så starkt. Orden är som tagna ur mig, och jag kan bara inte sluta lyssna på den. Den spelas om och om igen. Det är som om jag fått tillbaka en bit av hur vi hade det då. En bit jag inte vill förlora en gång till.
För jag står inte ut med den förtvivlande känslan jag bär på,
sedan vi gick skilda vägar.

Jag sitter just nu, och tittar igenom allt gammalt vi skrev till varandra, och jag kan inte undgå att märka att vi använde ordet föralltid.
Tänk att allt försvann på ett ögonblick. En blinkning och du var långt borta ifrån mig. För långt borta.
Vi som delade allt.
Du var så speciell. Så betydelsefull. Jag såg alltid upp till dig.
Vi gick igenom mycket, vi genomled det mesta, förlorade och vann. Men att jag genom allt det, hade dig hos mig betydde väldigt mycket, och det gjorde mig lycklig. Jag hade en riktigt nära vän. Jag kände det.
Våran vänskap var stark. Många ville känna samma känsla, men vi höll ihop när det blev som svårast. Det vi hade kan jag nog aldrig känna igen. Vi var så fruktansvärd olika, men något i mig, kände igen sig i dig. Trots våra olikheter så kunde jag spegla mig själv i dig.
Men det fanns något som vi inte klarade av. Inte helt. Och jag undrar ständigt vad som gjorde att all kraft tog slut. All kraft, för att fortsätta kämpa.
När vi andra pratar om barndomen, så är det ingen som ser oss ur den rätta vinkeln. Det finns så mycket dolt bakom oss. Så mycket de inte vet eller förstår. Ingen förstår.
Så här sitter jag nu. Ensam med alla dessa minnen. Ingen att dela dem med. För bara du förstår. Bara du.
Och jag kan bara inte beskriva känslan.
Jag vill använda ordet saknad. Men det är för svagt. Alldeless för svagt.

Tysta ensamma steg i vårsolen. Mina steg.
Så främmande.
Utan plats att gå fram till.
Utan mål att nå fram till.
Hur blev jag plötsligt så här ensam?

Jag är en tyst och en aning tillbakadragen person när det gäller att visa känslor. Och många händelser i mitt förflutna har lett till att alla mina känslor och mina tycken omvandlas till en djup ångest som tynger min kropp till botten.
Så alla människor i min omgivning är helt ovana vid att se mitt känslosamma jag. Därför skulle ingen ta mig på en seriös nivå om jag plötsligt blev sådan.
Så jag fortsätter att sjunka. Min ångestfyllda kropp börjar svika.
Men här får jag en chans att lätta mig från en del av dessa känslor.
Därför skriver jag inte om min vardag i direkt form, utan jag skriver om mitt liv utifrån mina känslor och tankar.

Allt vackert förvandlades till tårar. Likaså all ånger, glädje och kärlek. Floder av tårar.
Jag är van vid att se dig glad, varm och full av livsglöd. Det spred sig till mig när du var nära. Det vill jag tacka dig för.
Men nu var du kall. En främmande och otäck kyla som spred sig som en svallvåg genom min kropp. Jag ville värma dig. På samma sätt som du värmt mig, de stunder jag verkligen behövde det. Men ingenting i min makt skulle kunna göra dig varm igen. Ingenting.
Det som plågar mig mest är att du var ensam. Jag hade velat vara hos dig, och visa en sista gång hur älskvärd du är, och att du inte är ensam.
Nu är mina händer tommare och kallare än någonsin.
Tomma, kalla och ensamma.

Men tack för allt.
Din närvaro har värmt och spridit glädje. På så sätt finns du ännu kvar.
Här. Hos mig.

Tack och förlåt.

Trött
Sliten
Svag
Besviken

Och benen bär inte längre.
Så hur ska jag nu orka?