imeffortless

Vi brukade dela allt. En gång i tiden. Den tid, då mina allra starkaste känslor lockades fram. Den tid då jag var som starkast och sårbarast på samma gång. Närmare än så kan det inte beskrivas.
Den perioden har blivit till ett tomrum i mitt minne. Jag minns mest känslorna jag bor på. Det är som om jag själv, omedvetet förträngt allt för att komma undan allt lidande. Men känslorna är lika starka kvar i minnet. Lika starka som de var då.
Jag visste då allt om dig. Vad du tyckte och tänkte. Hur du kände och hur du mådde. Allt. Ingen visste mer än jag, och ingen visste mer om mig än vad du gjorde. Så hur kunde det bandet vi sakta med tiden vävt samman, bara förtvivna? Bandet av förtroende, samhörighet och kärlek.
I den stunden, då jag såg dig meter för meter försvinna ifrån mig, så visste jag djupt inne vad det verkligen innebar. Jag trodde och hoppades på annat. Vilket täckte sanningen, och gjorde min besvikelse större.
Det var då. Tiden har gått, och trots allt vi upplevde och kämpade oss igenom, och trots våran outbytbara vänskap, så vet jag ingenting längre. Jag vet inte vad du känner, hur du tänker eller mår. Jag vet inte ens hur du ser ut. Jag som varit så rädd att glömma dig. Din röst.
Men trots min ovetskap, så finns alla känslorna kvar.
Rädslan, glöden, lyckan, samhörigheten, tryggheten, glädjen, sorgen, kärleken, vänskapen. Och framför allt, känslan att ha någon, som verkligen är värd att kämpa för. Någon att kämpa tillsammans med. Den känslan jag inte kan finna ord till.
Så än idag, så är nog inte hoppet ute för vårat starka vänskapsband som vi sakta vävde samman med tiden.
Vårat omedvetna har hållit bandet levande.
Allt var inte förjäves.

Jag saknar dig