imeffortless

Jag sitter just nu, och tittar igenom allt gammalt vi skrev till varandra, och jag kan inte undgå att märka att vi använde ordet föralltid.
Tänk att allt försvann på ett ögonblick. En blinkning och du var långt borta ifrån mig. För långt borta.
Vi som delade allt.
Du var så speciell. Så betydelsefull. Jag såg alltid upp till dig.
Vi gick igenom mycket, vi genomled det mesta, förlorade och vann. Men att jag genom allt det, hade dig hos mig betydde väldigt mycket, och det gjorde mig lycklig. Jag hade en riktigt nära vän. Jag kände det.
Våran vänskap var stark. Många ville känna samma känsla, men vi höll ihop när det blev som svårast. Det vi hade kan jag nog aldrig känna igen. Vi var så fruktansvärd olika, men något i mig, kände igen sig i dig. Trots våra olikheter så kunde jag spegla mig själv i dig.
Men det fanns något som vi inte klarade av. Inte helt. Och jag undrar ständigt vad som gjorde att all kraft tog slut. All kraft, för att fortsätta kämpa.
När vi andra pratar om barndomen, så är det ingen som ser oss ur den rätta vinkeln. Det finns så mycket dolt bakom oss. Så mycket de inte vet eller förstår. Ingen förstår.
Så här sitter jag nu. Ensam med alla dessa minnen. Ingen att dela dem med. För bara du förstår. Bara du.
Och jag kan bara inte beskriva känslan.
Jag vill använda ordet saknad. Men det är för svagt. Alldeless för svagt.