imeffortless

Sommar.
Det var sommar, när du tog mig med storm.
Kärlek, värme, romantik och vackra ord.
Vackert var det.
Det var kärlek, en känsla utan tillräckliga ord.
En känsla för mig, tidigare okänd.

Men det försvann.
Sommaren bleknade.
Blev grå.
Precis som du, i samma takt.

Jag minns det vackra.
Jag minns det jag vill minnas.
Jag hoppas. Jag tror.
Men i samma ögonblick en glimt ljus letat sig fram,
kväver du den kallt.
Du sviker mig.
Du sviker mig om och om igen.
Men jag kan inte släppa taget.
Kan inte sluta älska.
Hur gör man?

Du kan inte leva som du gör. Inte föralltid.
Det är inget liv.
Och när den dagen kommer, dagen du öppnar dina ögon,
så hoppas jag att du ser,
att den känsla du givit mig,
är en känsla jag inte ens skulle önska min värsta fiende.

Och det är det, som huvudsakligen skiljer oss åt.