Känslan lever kvar
Under hela min barndom ställde jag upp för dig. Dag som natt, natt som dag. Jag gav dig mitt allt, och jag förblev den som du kunde förlita dig till. Jag höll dig på fötter och dränktes av dina sorger. Mina år blev ohyggliga, men jag stod ut för din skull. Annars skulle du gett upp. Jag kände dig såpass väl.
Trots allt jag gjorde, trots att jag kämpade för dig, så blev mitt liv till en kamp. En kamp för att inte förlora dig. Jag riskerade att bli ersatt. Utbytt.
Du var helt enkelt beredd att kasta bort allt. Allt vi hade och allt jag gjort för dig. Om inte det jag offrat för dig var tillräckligt, så vad skulle det då vara?
Ingen förstod dig som jag. Ingen visste det jag visste. Ingen offrade sig som jag. Ingen.
Det har gjort mig till den jag är idag. Kampen om att duga lever kvar.
Jag kan bara inte släppa den. För du betydde så oerhört mycket för mig.
Och jag kan inte förstå, vad jag gjorde för fel.
Escape
puss
Känslan av att finnas till
Behöver ljudet av ett annat hjärta
En annan människa
Så nära som du är
En verklighet i grått och svart
Jag skulle vilja tänka en underbar tanke
En underbar tanke idag
Jag skulle vilja ha allt kvar
Jag skulle vilja tänka en underbar tanke
En underbar tanke
En underbar tanke idag
puss
Reach
För en del
För en drömmare
För en drömmare
Alltid tuffa tider
Om man står brevid
Som en drömmare
Som en drömmare
Replaced?
Vän
Jag har bara dig. Så vad ska jag göra om du inte längre finns hos mig?
puss
22:10
För att sedan kunna fyllas med saker som gör en glad, och som förgyller livet.
Vi bär alla på livets bägare. Och det gäller att lära sig dess balans.
Det är en del av livets mening.
puss
17:31
Om det ändå inte duger?
08:57
19:14
Jag vill bara bort. Jävligt långt bort.
15:47
En glimt hopp.
Våga
Alla unika personligheter slukas upp av mängden, och dras in i en grå fasad. Vi anpassar oss för att inte bli utfrysta och förkastade. Alla färger, nyanser, kontraster. Allt bleknar och försvinner. Världen blir grå, liksom vardagen. Alla olika speciella personligheter och egenskaper går till spillo, och allt blir vanligt, tråkigt och oorginellt. Måste vi vara så beroende av hur vi ser ut och vad man ska vara bra på?
Vad har vi egentligen att förlora? Vad skulle hända om alla fick leva ut sina egna färger och nyanser? Måla världen färgglad och låta oss vara oss själva?
Vi vet inte hur det skulle vara. Så vi kan inte heller påstå att det skulle vara negativt. Så vad väntar vi på?
Du är unik. Jag är unik. Vi är unika. Så varför visar vi inte det? Varför låter vi oss dränkas av det gråa?
Jag beundrar er som är starka och modiga nog. Er som är starka och modiga nog att motstå strömmen.
Tack!
Time
Jag blandades med dessa tankar under natten då jag satt på en tom tågperrong i duggregnet. Det kanske är dags att börja tänka så? Dagar, timmar, sekunder rinner iväg, och man vet aldrig när den tiden man har ska ta slut. Så man kanske ska börja reflektera över sitt liv, och börja göra nytta. Som att visa uppskattning till alla människor runtomkring, hjälpa de behövande människorna på olika sätt, eller varför inte hjälpa mamma med disken?
Man får väl göra det man kan för att göra sin resterande tid värdefull.
00.39
Ingen är perfekt, jag vet. Men någorlunda måste man ju tänka sig för. Både ur egen och andras synvinkel.
That´s it.
Suck..
Just nu består mitt liv av plugg, vila, marabou och mera plugg.
Jag varken hinner eller orkar med annat.
Kul liv?!
puss
Inseparable
Jag trodde verkligen, att allt det vi gått igenom skulle hålla oss samman.
Jag trodde verkligen, att vi skulle ta oss igenom de svåra tiderna du och jag.
Jag trodde verkligen, att vi var oskiljaktiga.
Men jag hade fel.
puss
Allt är suddigt
Jag orkar inte mer helt enkelt, fast jag vet att jag måste.
puss
Vacker
I´ll never be afraid again, close your eyes and count to ten,
Stay for silence, stay for when, I´ll never be afraid again.
Fight for it
But what do you do if you don´t know what your goal is?
Like a bird
Mitt samvete svämmar över. Ögonen svider. Det blir tyngre och tyngre. Tillslut så tungt att min ömma kropp inte orkar längre. Kan ni inte se det? Syns det inte tillräckligt?
Jag vill bara skrika åt dig. För du inser aldrig vad du gör för fel. Hur jag än säger eller utmärker det. Mitt framför ögonen på dig. Ändå gör du samma fel, åter och åter igen. Men varför är det bara mig det berör? Borde inte du av alla människor förstå? Usch. Jag blir snart galen.
Jag vill bara kunna flyga, flyga iväg nu när jag tröttnat och snart inte orkar mer.
Suck..
Destiny?
Är allt som händer planerat eller förutspått? Kan vi påverka det som händer oss?
Jag funderar ofta på om det var ödet att vi träffades den dagen för över tio år sedan? Var det meningen att din lilla röda cykel skulle rulla in på grusvägen just den dagen? Skulle jag vara den jag är idag om det aldrig varit vi? En barndomsvän som du, påverkade mig något otroligt.
Usch. Jag tycker inte om den tanken. Men jag tänker den ofta.
Förlåt.
puss
