imeffortless

Sluta slingra dig, sluta ursäkta dig, sluta ljug, och börja leva.

Aldrig har jag känt en människas närvaro och kärlek så starkt.
Jag känner känslor som saknar ord, starka nog.
Jag har en vän, jag kan göra allt för. Offra allt för.
En vän, vars kärlek brinner vackert hos mig.
En låga, värd att dö för.
En vän, värd att dö för.

Du fick allt mitt tvivel att fly.
Du täckte det, dränkte det, fick det att försvinna.
Med enbart kärlek.
Tack!

Älskade vän, du är allt, allt och åter allt.

Ångesten stiger mig över huvudet.
Varför utsätter du mig för det här?
Kanske är det jag som tolkar fel. Kanske, kanske inte.
Vart ska all bubblande oro ta vägen?
Oron som fyller min kropp, översvämmar mina tankar och dränker allt hopp.
Förbannat.

Jag behöver en väg ut.

En kropp är bara något som är runt omkring människan.
Som ett yttre, ett skal, en fasad.
Med den kan vi uttrycka oss, förmedla det vårt inre vill ha sagt.
Men kroppen, utseendet, är bara ett skal.
Själva människan finns inuti.

Jag är kär i din musik.

Det finns inte längre ett mål, möligt att uppnå.
Det finns ingen poäng.
Det är helt meningslöst.

Du sårar med enbart din närvaro.
Du sårar och förstör.

Jag är inte perfekt.
Jag är inte så spontan och öppen som du.
Jag är inte heller så rolig och avslappnad som de du umgås med.
Jag önskar bara att det inte förändrade något.
Att jag inte förlorar dig.

Förlåt, men jag orkar inte förlora igen.
Jag vet hur ont det gör, och endast tanken smärtar.
Och rädslan förlamar mig. Drar mig tillbaka.
Jag klarar det inte ensam, så jag hoppas att du är med mig,
om vi måste strida.
Du är den personen jag värderar högst.
Mer kan jag inte ge dig, hur mycket jag än önskar.

Musiken melodierna, texterna, bilderna, minnena.
Jag påminns varje dag, jag saknar varje dag.
Alla tror att jag har gått vidare. Gått vidare och glömt.
Det visar bara att ni inte förstår.
Ingen förstår.
Det går inte en dag utan att jag tänker på dig.
Du finns där, långt borta. Utan mig.
När det var vi, var du jag, och jag var du. Oskiljaktiga. Bästa vänner.
Allt du gick igenom, gick vi igenom tillsammans. Klarade tillsammans.
Nu får vi klara oss själva.
Vi förlorade.

Nu är jag tom. Jag lever i en fasad. Ett helt yttre, men tom inuti.
Du fattas mig. Så mycket att jag fattas mig själv.
Jag är inte hel utan dig. Så jag går vidare i livet. Tom.

Jag vill bara att du ska förstå att det är dina val som grundat det hela.
Du ser bara ditt eget välmående, dig själv och ditt nya liv.
Men du blundar för allt annat och ser inte konsekvenserna i det du gör.
Du ser inte hur jag mår eller hur våran relation sakta dör.
Du ser inte verkligheten helt enkelt.
Så hur länge kommer du att orka blunda?
När ska du äntligen öppna ögonen, och se vad du orsakat?

Aldrig har jag uppskattat solens värmande strålar som nu. Aldrig.

Jag är rädd. Rädd för svaren. Rädd för sanningen. Tankarna tar över. Täcker allt annat, tar plats ifrån ljuset.
Tankarna om hur mycket du glömt och förträngt.
Jag tror. Jag tror det jag vill se, men frågorna består.
De är tusentals. De är för många. Och de tynger mig neråt.
Åt fel håll. Jag vill upp. Upp, upp, upp.
Men jag bär på dessa frågor.
Frågor, för rädda att lämna mina tankar.

Var tvungen att sätta mig ner. Tänka. Känna. Ögonen slutna, händerna pressade mot bröstet, mot hjärtats dunkande slag. I försök att förstå dem. Läsa dem.
Men ett ord starkt nog, finns inte. Existerar inte.